Sofie och jag har känt varandra i ganska många år nu och det första riktigt klara minnet jag har av henne är lite... smärtsamt, i alla fall för Sofie. Sofie var skötare på en ponny som heter Nino (men som nu har flyttat från Säva eftersom ridskola inte riktigt var hans grej). Nino hade den lilla egenheten att han inte var direkt lättstoppad när han ville någonstans (vilket oftast var ut ur stallet).
     En dag när Sofie skulle gå ut ur Ninos box ville Nino smita, så han sprang i väg ut ur boxen med Sofie som beslutsamt klängde sig fast i manen och försökte stoppa honom. Kanske hade hon lyckats men tyvärr för Sofie (och tur för Nino) hade hon satt upp repet i dörröppningen, bara i fall att han skulle rymma. Tanken var att repet skulle stoppa Nino, men han duckade och sprang under det i stället...! Sofie var inte lika snabb och fick ett (litet) sår på hakan. Nino hann inte långt innan han blev fångad (inte ut ur stallet ens) och Sofie fick gå och sätta sig i Gästis med en påse frysta potatisar mot hakan. Jag var en av dem som stod i stallgången när Nino kom springande och som sedan satt och lyssnade på Sofie när hon satt i Gästis med potatisarna och berättade vad som hade hänt.
     Vad är poängen med den här berättelsen? Jo, Sofie är envis! Har faktiskt inte riktigt koll på hur gammal hon var då, men yngre än i dag var hon i alla fall och hon tänkte minsann inte låta Nino smita! Så hon klängde sig fast och gjorde sitt allra bästa, och det tycker jag är hedervärt och det visar verkligen att hon redan då var, som sagt, envis. Fast beslutsam kanske är ett bättre ord? Hur som helst, hon är dessutom hon snäll, hjälpsam och generös... men det visste ni väll redan?

Snabbfakta:
* Går på kunskapsgymnasiet i Uppsala
* Har precis börjat åka ut och tävla på Gangzter
* Har en söt Dvärgznauser vid namn Mille
* Är blond, men vill färga håret svart

Information av Anna